2007-05-03

Varifrån kommer min övertygelse om att det i varje stund gäller livet självt, att ingen vila är god nog för tanken och att det aldrig går att vänta med någonting? Denna livshållning äter sönder min kraft och förbrukar obevekligen all energi. Tankarna tar dock aldrig paus. De fortsätter, långt efter det att kroppen givit upp.

Förmodligen är det därför jag vill ha motorcykel. När jag kör kan jag bara göra det och allt annat försvinner. Precis som när jag står på scen. Blir tagen i anspråk. Älskar. Så komplicerat livet är. Så tröttsamt. Så härligt i korta stunder.

Funderar ofta över det relativa i tid och hur barn lyckas använda ögonblicket frikopplat från både det föregående och det nästa. Funderar över hur vanan bekräftar tid, behovet av någon slags rutin för att vinna lugn och förtröstan. Jag är dålig på det. Har alltid varit dålig på rutiner. När jag hör andra säga att de gjort det ena eller andra som ”vanligt”, blir jag alltid lika förvånad. Det mest vanliga jag gör är väl att vakna, äta frukost (fast aldrig riktigt samma saker varje dag), gå till jobbet (men aldrig riktigt samma tid, till samma jobb) osv. Det händer alltid något som förändrar mina planer. Övar mig därför mycket på att vara i ögonblicket för att klara av att koncentrera mig på en sak i taget.

Nyheterna rapporterar en värld som i mycket är ond. Så mycket grymhet och svårmod som bilder och ord återger, kräver mycket för att ”matcha”. Världen är stor. Världen är futtig och liten. Människan är ond. Människan är god. Var bor jag?

Jag begränsar ögonblicket för att behålla fokus på det. Jag bygger gränser runt den tid jag vill försvara och bryter upp andra som omgärdar det jag åtrår. Jag tänjer, förkastar, spränger och gör motstånd – också mot livet självt. Men jag hittar också de stunder som rymmer oändlighet, passion och den härlighet som motiverar sökandets envetna rotande. Någonstans ska jag hitta hem.

Ute mjuknar den kalla våren och de som går förbi mitt fönster rör sig långsamt. Ofta pratandes, leende… Det solen och värmen gör med oss är märkvärdigt förförande. Sjöfåglarna skriker om bästa platsen kring det andra släpper ifrån sig. Nyliggen sjösatta båtar lägger till vid kajen. Svanarna glider omkring. Svettiga motionärer springer ifrån sig själva. Jag bara tittar på och gläds åt alla som ler. Längtar till att sommaren ska förse mig med mer tid. Lite mindre tvingande ”måsten”. Önskar mig tid att bara vara, lukta, känna, se. Hinna tänka klart en tanke till förmån för nästa. Hinna prata med mina vänner om sådant som tar tid. Hinna reflektera tillvaron, konsten, politiken och fundera över mening i det som sker. Finns det?

Det är svårt att veta vad som är, vad jag tror är och vad jag vill ska vara. Att i konsten omskapa tillvaron är för mig självklart, men vad betyder det att göra levandet till vad jag vill att det ska vara? I vilken utsträckning kan man med tanken påverka upplevelsen av det?

Otålig, orolig, otillfreds, rastlös…

Det är mycket som inte kan vänta. Om jag väljer bort, skjuter upp eller avstår, blir konsekvenserna så stora att jag inte kan acceptera dem. Tar en promenad, flörtar med ett barn och gläds åt skrattet jag får som svar. Luktar på gräset, på magnolian men allra mest på de vitsippor som fortfarande blommar. Sen går jag hem och spolar upp ett bad.

Är det här en lycklig tid i livet?

Tillbaka