Om det att arbeta

Att arbeta med dans, bilder och ord blir en motståndsrörelse och ett aktivistiskt förhållningssätt till det som är ett av vårt samtida samhälles stora tillkortakommande. Jag syftar på det där med att allt ska förklaras, när ord blir en språklig förklädnad som döljer vad vi egentligen säger och menar. Våra röster talar.

En röst är en vibrerande rörelse med en kropp som resonansbotten. Den är en förlängning av en tanke, en känsla eller en förnimmelse. Var människa har sin egen, jag min och du din. En röst förlorar sin mening om det inte finns någon som lyssnar. En röst är inte bara den som hörs utan lika mycket den som syns. Ibland talar vi i ord, men alltid i kropp. Om vi tillsammans erövrar en större medvetenhet om innebörden av detta, kan vi också få rikare och mer meningsfulla liv. Konst kan vara ett sätt. Koreografiska strategier kan vara en metod. Koreografi kan ses som ett utforskande av relationen mellan det mentala och det kroppsliga, angeläget för så mycket mer och för så många fler, än för de av oss som lever inom danskonsten.

Ibland tänker jag att det bara finns ett visst antal ord, ett visst antal rörelser. När dessa väl är använda, lämnas jag utan språk. Stum. Tystnaden och stillheten tar över. Vad händer då? Ingen poesi, inga sånger, inga samtal, argumentationer, skratt eller rop på hjälp kommer längre att höras. Ingen dans, inga steg, inget klättrande, hoppande, rullande eller älskande. Man skulle kunna tänka sig att allt fortsätter inuti kroppen som inre tankar och rörelser. Att se bilder långt bortom begreppsvärldar etablerade av civilisation och kultur, att läsa de ord som uttrycker dessa händelser och tillstånd, gör ont. Att i vardagen sitta på en buss och bevittna människors tillkortakommanden, gör ont. Att höra alla dessa tysta skrik. Vart för oss då den inre rörelsen?

Kanske dumt att ödsla tid på så hypotetiska frågor, men på något sätt hjälper det mig att värdera de ord, bilder och rörelser jag faktiskt behöver och kanske möjliggöra ett reducerat användande av alla de onödiga. Kanske hjälper det mig att omformulera tänkandets, pratandets och görandets praktiker i ett slags avskalande av de kroppsliga skyddsbarriärer som måste bort, för att jag genom koreografi ska kunna avslöja annat som dans.

Verkligheten måste verkliggöras genom att omformuleras till de alternativa bilder och händelser som kan motivera levandet. Genom koreografiska handlingar stimuleras vi att tänka förbi det redan sagda, förbi det vi redan sett, förbi allt vi trott oss om att veta. Alla sinnen aktiveras inför andra obegripligheter än de den s.k. verkligheten serverar för dechiffrering.

Koreografi är tänkandets praktiker konverterade till överlevnadsstrategier genom handling. Handlingar som provocerar mig (och dig?) att tänka förbi det som tidigare sagts, förbi det vi redan sett och tänkt att vi vet. Koreografi kan ses som ett utforskande av relationen mellan det mentala eller tänkta och det kroppsliga eller materiella.

Vissa dagar tänker jag att
Koreografi är de fegas ursäkt för kontroll
Koreografi är ett fåfängt försök att ta makten
Koreografi är ett förnekande av verkligheten
Koreografi är för de rädda

Andra dagar tänker jag att
Koreografi är de modigas redskap i mötet med det oförutsägbara
Koreografi är att tackla otillräckligheten i levandet
Koreografi är ett sätt att bringa ordning i kaos
Koreografi är skönhet i form och mening

Jag arbetar med att koreografiskt omstrukturera och omformulera verkligheten. Genom dessa handlingar synliggörs allt det skrynkliga som, i veckade och lätt sammanblandade lager, annars skymmer sikten. Det kan vara förvirrande. Ett visst mått av förvirring är bra eftersom den genererar eftertänksamhet. I processen avslöjas mina rädslor och min osäkerhet som det som hindrar mig från att erövra de vackra ögonblick livet trots allt kan inrymma.

Det finns alltid en viss förskjutning mellan tanke och handling. Ett mellanrum som ibland förhindrar förhastade slutsatser, andra gånger ger det bara det avstånd som omöjliggör en fortsättning. Det är därför mycket i tillvaron framstår som fragmentariskt. Den där förskjutningen är outsäglig. Helt enkelt omöjlig att uttala. Ändå försöker jag. Arbetet rymmer dessutom alltid ett visst mått av motstånd. Om jag överkommer det finns där ständigt nya insikter som hjälper mig att tackla den förvirring och de tvivel jag trots allt inte kan undkomma.

Så jag producerar bilder, objekt, installationer, föreställningar och text, men också teorier och metoder för utveckling av ledarskap, organisation och produktion. Det är de produkter som ska hålla mig vid liv ekonomiskt och socialt, men det viktigaste jag producerar är de insikter arbetet ger. De ger näring åt mitt tänkande och driver på en fortsatta utveckling av lyssnandet, och av avslöjandet av annars dolda berättelser och bilder.

Jag andas och rör mig fritt genom min expertis. Jag tänker att koreografi ger mig de redskap jag behöver för de kreativa processer som krävs för kroppsliga, språkliga, konceptuella eller filosofiska uttryck. Att handskas med upplevd obalans. För mig är koreografi en öppen och inkluderande ordning som spänner över en mångfald av discipliner. Jag tänker, känner, upplever. Jag dansar, tecknar, skriver, sjunger eller bara går omkring. Jag älskar. Jag är i rörelse. För mig är allt ett och samma. Du tänker, känner upplever. Du dansar, tecknar, skriver eller bara går omkring. Du älskar. Du är i rörelse.

Språket bor i den kropp vars rörelse är grunden för tänkandet. Kärlekens samtal är dans.

Back